LillaMalin

Idag var barnen tillbaka på dagis igen!

Dom gick bara måndag förra veckan, sedan fick Emilia feber.

Igår måndag var det stängt för planering.

Jag tycker det är väldigt jobbigt när dagarna inte blir som dom brukar.

Rutiner är väldigt viktigt för mig. Även om det är korkade rutiner som att lämna på 

dagis och sen gå hem och titta på tv tills det är dags att hämta.

Så när barnen blir sjuka och det inte rullar på som vanligt blir jag dämpad.

Orken finns inte att engagera sig i barnen och det ger mig dåligt samvete.

Dom sköter sig ganska bra själva, leker med varandra eller kollar ipad.

Men det är inte så det ska vara. Även om Emilia var sjuk och mest orkade ligga

i soffan och titta på tv hade jag kunnat göra mer med Oliver.

Jag vet precis vilken slags mamma jag vill vara. Vad jag vill göra med/för mina barn.

Men i praktiken funkar det inte och det får mig att må väldigt dåligt och känna mig 

som en dålig mamma. Mina barn är det finaste jag har och jag älskar dom över allt annat!

Såklart jag vill att dom ska ha världens bästa mamma. Och att inte kunna uppnå det är jävligt.

 

Jag måste försöka jobba mig igenom den gelé liknande massa jag lever i.

Ta mig ut och leva som jag vill!

Ikväll hade jag en stund av det. Jag var den Malin jag vill vara!

Jag höll mig lugn fast jag fick bära upp en skrikande Oliver för nattning.

Tvångsavklädning under skrik och grin. Jag försökte prata och villa bort honom.

Efter en stund hade han lugnat ner sig och sammarbetade fin fint. Och det tror jag

berodde på att jag lyckades hålla mig lugn. Försöka prata om vilken bok vi skulle läsa tex.

Det som fick det att släppa var när jag skulle leta reda på hans kudde medans han kissade och

se vem som hann först ;) Tävlingar gillar han och såklart vann han.

Då var han glad och nöjd :)

Jag bortsade hans tänder (bara en sån sak är en stor sak för mig), smörjde in honom och läste en lång bok.

Sedan låg vi och pratade en lång stund. Riktigt mysigt med mamma-son tid på kvällen :)

 

Efter det tänkte jag natta Emilia, men då hade Manne lovat att dom skulle spela Skylanders precis.

Så jag gick ner och dammsög hallen (som jag innan städat!), Emilias rum, köket och toan.

Hann vila 5 min innan tjejerna kom ner. Läste samma långa bok för dom innan jag följde Emilia 

till hennes säng och sjöng en sång.

Samma sak med Amanda, stopp i säng och en sång.

 

Tänk om jag kunde vara lika effektiv varje dag!?

Det är ju så jag vill vara! Jag kände mig varken manisk eller deppig.

Bara normal för en stund. Och även om det känns så bra, blir det oxå en sorg.

Varför kan jag inte må såhär jämt? Och jag vet att det kommer gå över inom några timmar.

Det är inte första gången jag har dessa små stunder av vad livet borde vara.

Önskar nästan jag slapp ha dom där timmarna. Inte behöva veta hur det borde vara.

Hur jag kan må när jag får må som jag vill...

 

Nej mitt mål för detta år är att försöka kämpa mig ur gelén som jag sitter mentalt fast i!

Kanske det kan gå? Kanske psyk kan hjälpa mig på traven?

 

Hoppet är det sista som lämnar en!