LillaMalin

2014-05-30
10:20:00

Vila i frid farfar
Igår skulle jag åka till farfar med pappa och hans bror.
Vi visste att det inte var långt kvar. Men vi hann bara hämta pappas bror
så ringde hemmet till honom. Det var inte långt kvar, långt mellan andetagen.
Vi hann inte fram, han somnade in strax efter samtalet.
 
Jag som hade bestämt mig för att aldrig se en död människa igen 
efter att jag sett morfar! Men när vi nu var där och han nyligen gått bort
så följde jag iaf med in. Det såg fridfullt ut men ändå jobbigt.
Han var kall men hade färg kvar.
Morfar hade legat ett dygn och var grå och såg nästan ihop-torkad ut.
Sen tror jag att jag var mer förberedd på vad jag skulle mötas av än jag
var med morfar!
 
Det spelar ingen roll hur förberedd man än är på att någon ska gå bort
så är man iaf inte förberedd!
 
 
 
När jag kom hem bytte jag om till ridkläder och tog min nyinköpta moppe
och åkte till stallet. Tar 30-40 min att köra ut men det är det värt!
Bussen tar 40 min men då är man så låst till tiderna. 
Missar man en buss är det typ 2 timmar till nästa :P
 
Emma som jag rider med var där och jag hjälpte henne bygga ihop en tyg-garderob.
Sedan red vi ut och jag galopperade för första gången på uteritt.
Har gjort det på banan innan men aldrig på uteritt förutom dom steg han tar själv när vi ska 
trava ;) Det gick bra även om jag hoppade runt i sadeln som en liten vante, haha.
Men ena stiglädret var för långt och efter jag kortat det gick det mycket bättre!
Så det var superkul =)  Sen red vi ner på banan och jag fick honom att trava ett helt varv
på lilla volten i båda varven! Jag har knappt lyckats få honom att gå kvar i lilla volten
innan så det var verkligen en vinst!
Sen gick det ganska bra att galoppera runt banan. 
Vad det gäller att trava är han lite bökig. Han går gärna över i passgång.
Men vi har lite att träna på iaf ;)
 
Jag var så nöjd och glad över ritten!
Vi får öva tillsammans då jag är väldigt ringrostig efter 8 år!
Men det går sakta framåt för oss båda och känner mig säkrare för
varje gång jag rider. Men det tar ju såklart ett tag att lära känna varandra.
Han vart lite sur på mig när jag daskade till honom med spöt en gång
på banan och skuttade lite med mig ;) Men inget som kändes som att jag skulle åka av
så det var lugnt :)
 
Så dagen började väldigt jobbigt och sorgligt men avslutades väldigt bra.
Var såklart lite ledsen på kvällen när jag kommit hem från stallet och 
satt och tänkte på farfar men det är ju bara naturligt.
Blir lite ledsen nu oxå men men.
Han ville inge mer och han blev ju faktiskt 90 år!
Jag känner en lättnad för hans skull men sorg och saknad för min egen skull <3
 
 

Kommentar:
#1: Ewa-Britt

Sov gott lilla Arne, du var alltid så snäll och glad..

2014-05-30 @ 10:28:11
Kommentera inlägget här:
Namn: Kom ihåg mig?
Mailadress:  
Bloggadress:  
Kommentar: